skrivet mitt i en panikattack.

Hopplöshet. Allslukande, mörk, definitiv, bottenlös hopplöshet.
I mina yngre dagar trodde jag att jag visste vad det innebar att vara hopplös, att inte kunna se någon framtid, att inte kunna se bortom här och nu, men jag hade fel. Vad jag kände då är ingenting emot vad jag kan känna idag. Idag är hopplöshet inte en flyktig känsla som kommer då livet och ens omständigheter är som mörkast, nej. Det är en känsla som gör sig påmind alltför ofta. Jag känner mig mer hopplös, okunnig, övergiven, dum, idiotisk och utbytbar allt oftare. Det finns ingenting med mig som person som är varken speciellt eller oförglömligt, varken bra eller igenkännligt, varken beundransvärt eller attraktivt.
Jag vet att det inte är jag som säger detta till mig själv. Det är inte mina egentliga tankar - tro det eller ej så gillar jag mig själv. Jag tycker om mig, har gjort det i majoriteten av mitt liv. Självkänsla och självförtroende är något som alltid funnits. Det är de senaste åren, så här i mina mid-twenties som ångesten tagit tag i mig på riktigt. Som om livet har hunnit i kapp mig och som om varje steg jag tar, varje dag framåt i livet vill påminna mig om min egen obetydlighet.