I går hade jag en av mitt livs värsta nätter. Jag hade sån panik för jag hade så ont, i både kropp och själ.
Senaste veckan har det känns som att allting gått emot mig, alla småsaker som hade kunnat gå snett, gick snett. Allt började med att min födelsedag blev "förstörd" pga. lastbilsattacken i Stockholm - det kändes bara fel att fira att jag fått leva ett år till medan folk miste sina. Jag har inte mått så bra inombords heller, väldigt lite energi och ork, en hel del ångest och självförakt.
Och allting samlades och exploderade i går kväll när jag kände mig som sämst. Jag har haft det lite kämpigt med uvi senaste dagarna och så plötsligt strax innan läggdags så börjar en muskel (i guess) i axeln göra så SATANS ont! Det var en molande smärta som spred sig upp i nacken och in "bakom" nyckelbenet. Jag lyckades sova i 2h innan jag vaknade upp och storgrät för att jag hade så ont och var i panik.
Carl, mitt underbara hjärta, gjorde allt han kunde för att jag skulle lugna ner mig och må bättre. Jag får ofta dåligt samvete eftersom han måste ta hand om mig i mina svackor och gråtattacker.
Det slutade iaf med att jag gick och la mig på soffan där jag kunde ha huvudet lite upphöjt med en vetekudde runt nacken och ner på axeln. Med en podd i öronen lyckades jag till slut somna i några timmar. Som tur var, var smärtan borta när jag vaknade i morse.
Jag vet inte vad det var eller hur det uppstod eller försvann, jag är bara glad för att det är borta nu. Dock finns ledsenheten kvar över att "allt" "alltid" ska hända mig, att jag aldrig kan få ha en dag då allting känns bra i både kropp och själ. Jag vet att det inte är sant, men när man är mitt i uppförsbacken med motvind och man har befunnits sig där i 3 veckor konstant så blir man bara jävligt less.
Senaste veckan har det känns som att allting gått emot mig, alla småsaker som hade kunnat gå snett, gick snett. Allt började med att min födelsedag blev "förstörd" pga. lastbilsattacken i Stockholm - det kändes bara fel att fira att jag fått leva ett år till medan folk miste sina. Jag har inte mått så bra inombords heller, väldigt lite energi och ork, en hel del ångest och självförakt.
Och allting samlades och exploderade i går kväll när jag kände mig som sämst. Jag har haft det lite kämpigt med uvi senaste dagarna och så plötsligt strax innan läggdags så börjar en muskel (i guess) i axeln göra så SATANS ont! Det var en molande smärta som spred sig upp i nacken och in "bakom" nyckelbenet. Jag lyckades sova i 2h innan jag vaknade upp och storgrät för att jag hade så ont och var i panik.
Carl, mitt underbara hjärta, gjorde allt han kunde för att jag skulle lugna ner mig och må bättre. Jag får ofta dåligt samvete eftersom han måste ta hand om mig i mina svackor och gråtattacker.
Det slutade iaf med att jag gick och la mig på soffan där jag kunde ha huvudet lite upphöjt med en vetekudde runt nacken och ner på axeln. Med en podd i öronen lyckades jag till slut somna i några timmar. Som tur var, var smärtan borta när jag vaknade i morse.
Jag vet inte vad det var eller hur det uppstod eller försvann, jag är bara glad för att det är borta nu. Dock finns ledsenheten kvar över att "allt" "alltid" ska hända mig, att jag aldrig kan få ha en dag då allting känns bra i både kropp och själ. Jag vet att det inte är sant, men när man är mitt i uppförsbacken med motvind och man har befunnits sig där i 3 veckor konstant så blir man bara jävligt less.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar