Måndag igen och jag börjar må bättre. Det tog ett tag att komma tillbaka från min senaste ångestattack men nu känner jag mig som mitt normala jag igen. Dock fortsätter jag att känna mig lite hängig då jag känner mig småsjuk, inte tillräckligt för att ligga hemma hela dagarna och kurera mig, utan sådär jobbigt småförkyld som håller i sig i veckor men vägrar bryta ut ordentligt. Och om jag nu ska bli ordentligt förkyld får det gärna bli denna eller nästa vecka då jag knappt kommer ha tid efter det - då drar nämligen min 7,5hp kurs igång och jag och Nana kommer börja med testerna till uppsatsen.
I dag har jag och Nana suttit några timmar i skolan och fixat med forskningsplanen och med frågeformuläret. Förhoppningsvis så blir det klart och godkänt i morgon så att vi kan börja pilottesta och sedan köra igång med de riktiga testen snart. Jag börjar bli taggad men är samtidigt ganska nervös inför hur allting kommer att gå. Min förra uppsats är fortfarande en trigger för både ångest och skam - jag skäms fortfarande för hur fucked up allt det blev och hur jag inte lyckades att ta tag i det snabbare... men men, man kan inte ändra på saker man redan gjort. Jag får istället se det positiva i hur mycket jag lärt mig och studerat. Teoretiskt sätt behöver jag nog bara en kurs till inom teologi för att kunna ta en kandidat i det ämnet också, något som jag funderat starkt på, på sistone. Det vore rätt coolt med en dubbelkandidat. Vad jag skulle göra med det vet jag inte men hade varit rätt tufft och kanske kunnat sätta mig i någon typ av riktigt med vad jag vill göra med mitt liv. För än så länge så vet jag faktiskt inte vad jag vill göra. Jag har mina drömmar men det är "bara" det de är, drömmar. Jag har inget konkret, ingen plan, inte ens ett hum om vad jag kan tänkas vilja göra i januari då jag (förhoppningsvis) äntligen är klar med min kandidat i psykologi. I det avseendet känner jag mig rätt lost men jag antar (och hoppas innerligt) att det uppdagar sig för mig snart och att det löser sig. Man måste ju inte alltid ha hela livet planerat, något som jag lärt mig av egen erfarenhet.
I dag har jag och Nana suttit några timmar i skolan och fixat med forskningsplanen och med frågeformuläret. Förhoppningsvis så blir det klart och godkänt i morgon så att vi kan börja pilottesta och sedan köra igång med de riktiga testen snart. Jag börjar bli taggad men är samtidigt ganska nervös inför hur allting kommer att gå. Min förra uppsats är fortfarande en trigger för både ångest och skam - jag skäms fortfarande för hur fucked up allt det blev och hur jag inte lyckades att ta tag i det snabbare... men men, man kan inte ändra på saker man redan gjort. Jag får istället se det positiva i hur mycket jag lärt mig och studerat. Teoretiskt sätt behöver jag nog bara en kurs till inom teologi för att kunna ta en kandidat i det ämnet också, något som jag funderat starkt på, på sistone. Det vore rätt coolt med en dubbelkandidat. Vad jag skulle göra med det vet jag inte men hade varit rätt tufft och kanske kunnat sätta mig i någon typ av riktigt med vad jag vill göra med mitt liv. För än så länge så vet jag faktiskt inte vad jag vill göra. Jag har mina drömmar men det är "bara" det de är, drömmar. Jag har inget konkret, ingen plan, inte ens ett hum om vad jag kan tänkas vilja göra i januari då jag (förhoppningsvis) äntligen är klar med min kandidat i psykologi. I det avseendet känner jag mig rätt lost men jag antar (och hoppas innerligt) att det uppdagar sig för mig snart och att det löser sig. Man måste ju inte alltid ha hela livet planerat, något som jag lärt mig av egen erfarenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar