breathe

Det är konstigt hur ork och hopp kan försvinna från en. Det är som att det rinner ur en, inom ett kort tidsspann töms man och istället fylls man upp av en känsla av kyla som inte riktigt går att få bort.
Så tycker jag att det känns när ångesten börjar ta över, och jag behöver inte ens göra något speciellt för att denna känsla ska infinna sig, jag behöver inte alltid bli triggad av något som brukar ge ångest. Som nu i dag sitter jag i soffan och lyssnar på lite podd, läser lite i statistikboken, mejlar med min uppsatskamrat och handledare, tänker på resan hem-hem som jag bokade tidigare i dag... Och så plötsligt från ingenstans kommer den där känslan, den där jobbiga känslan då man bara vill släppa allt och krypa ihop i en liten boll under täcket.

Försöker rycka upp mig och påminna mig själv om att det inte finns något farligt i det jag gör nu eller kommer göra resten av kvällen. Försöker ta hand om mig själv genom att dricka vatten och ta en paus och andas lite, försöka meditera lite. Att kunna känna efter och kunna stoppa ångest och/eller en ångest/panikattack är något jag blivit bättre på under årens lopp. Tack och lov.

Bild från i fredags, ser alltså inte så här fräsch och snygg ut i mina ångestsvackor.