Jag har haft ett par riktigt dåliga dagar, jag har inte mått särskilt bra varken fysiskt eller psykiskt. Det är så påfrestande, denna ångest, som gör att jag ibland knappt känner igen mig själv. Hade något sagt det här till mig för 2,5 år sedan hade jag skrattat. Det är konstigt hur ångesten har utvecklats det senaste året - ibland känns det bättre och ibland sämre. Ibland förstår jag inte hur jag orkar stå ut eller hur jag ska kunna leva ett normalt liv när jag vissa dagar inte kan förmå mig själv att gå utanför dörren...
Det är svårt och frustrerande men jag jobbar på det så gott jag kan. För det mesta så går det inte ut över saker som jag måste göra, så som skola. Men ibland så sätter det käppar i hjulet och jag blir sängliggande och gråtandes över min ångest och hur besviken jag blir på mig själv... trots att C om och om igen påminner mig om att det inte är mitt fel.
Men men... i dag är en ny dag och i dag ska jag verkligen försöka få gjort allt som jag sagt och vill få gjort. Jag är starkare än mina mörka tankar och mina inre demoner.
Det är svårt och frustrerande men jag jobbar på det så gott jag kan. För det mesta så går det inte ut över saker som jag måste göra, så som skola. Men ibland så sätter det käppar i hjulet och jag blir sängliggande och gråtandes över min ångest och hur besviken jag blir på mig själv... trots att C om och om igen påminner mig om att det inte är mitt fel.
Men men... i dag är en ny dag och i dag ska jag verkligen försöka få gjort allt som jag sagt och vill få gjort. Jag är starkare än mina mörka tankar och mina inre demoner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar