skrivet mitt i en panikattack.

Hopplöshet. Allslukande, mörk, definitiv, bottenlös hopplöshet.
I mina yngre dagar trodde jag att jag visste vad det innebar att vara hopplös, att inte kunna se någon framtid, att inte kunna se bortom här och nu, men jag hade fel. Vad jag kände då är ingenting emot vad jag kan känna idag. Idag är hopplöshet inte en flyktig känsla som kommer då livet och ens omständigheter är som mörkast, nej. Det är en känsla som gör sig påmind alltför ofta. Jag känner mig mer hopplös, okunnig, övergiven, dum, idiotisk och utbytbar allt oftare. Det finns ingenting med mig som person som är varken speciellt eller oförglömligt, varken bra eller igenkännligt, varken beundransvärt eller attraktivt.
Jag vet att det inte är jag som säger detta till mig själv. Det är inte mina egentliga tankar - tro det eller ej så gillar jag mig själv. Jag tycker om mig, har gjort det i majoriteten av mitt liv. Självkänsla och självförtroende är något som alltid funnits. Det är de senaste åren, så här i mina mid-twenties som ångesten tagit tag i mig på riktigt. Som om livet har hunnit i kapp mig och som om varje steg jag tar, varje dag framåt i livet vill påminna mig om min egen obetydlighet.

Be bold for change

Idag är en viktig dag för mig och alla andra kvinnor världen över. 
Det finns mycket i världen just nu som kan få en att tappa hopp, så många som vill oss illa, så många som vill hålla oss underlägsna. Det finns så mycket sexism och okunskap och illvilja. Men det får inte stoppa oss från att synas och höras. 

Jag har tjejer, kvinnor, feminister i min omgivning som ALLA är en sån jävla inspirationskälla! Jag ser er, jag uppskattar er och jag kämpar med er!! Jag står stadigt vid er sida varje dag redo att hålla er om ryggen. Det är tillsammans vi är som starkast och det är när vi lyfter varandra som vi kan gå framåt.

Så nej, jag vill inte har nått jävla "grattis" på internationella kvinnodagen; jag vill ha människor som liksom jag och så många andra kämpar för ett jämställt samhälle där kvinnor inte blir förtryckta, där kvinnor tjänar lika mycket som män för lika arbete, där kvinnor inte behöver vara rädda för att gå ute själva när det är mörkt, där kvinnor inte blir klandrade för att "friendzone:a" killar vi inte vill ligga med, där femininitet inte ses som en svaghet, där kvinnors röster tas på lika stort allvar som mäns, där kvinnors kroppar varken skambeläggs eller objektifieras, där ordet feminist inte är ett fult ord. Där både kvinnor och män slipper alla de negativa effekterna som ett patriarkalt samhälle för med sig.
Det är en kampens dag idag - joina oss.

Let's crush the patriarchy! ♀✊

pic: my own

Break it

I love it when people break molds, when people turn out to be more and/or different from what one might've thought. Breaking stereotypes and giving the worlds expectations a middle finger is beautiful, it's wonderful, it's inspirational. It is something we should all do. As a young woman living in this dividing times I feel urgency for this even more than before; it is time to show that stereotypes and gender roles and all other prejudices we face are social constructs that we've been socialised into.

picture: Jean-Paul Goude

What's in a name?

As I'm writing this I still haven't figured out a proper name for this blog. I've had several blogs before which I've deleted and going back and using the name I did then is out of the question. 

Names are such a big thing, it's defining. When I write characters the names of them is always the last thing I can figure out. The looks, the personality, their dreams and aspirations and backgrounds... it all just comes to me, like they're introducing themselves to me and telling me all about them. Their names on the other hand is something I've got to work for. I'm always looking at naming sites trying to find the right name for the right character. I truly dislike using names of people I know and putting it to characters who either are too similar or too different from their namesake, it just feels unnatural to me in a way.

But what's in a name, as Juliet asks, something quite important I'd say. It gives you a sense of self, a sense of your place in the world. And when given the opportunity to name something yourself the importance of being able to connect with the name becomes all too real, for me. Hence I cannot just pick a domain name, I have to be able to feel it being a fair representation of me. But until then... I'll be but a faceless writer releasing her texts into the aether. 

source: Suzi Hyun

Test

Just a test to see what it all looks like and how I feel about doing all this again.